Det går framåt...och bakåt

Med prickig kofta nr 2 går det framåt. Inte minst efter kvällens syjunta.

Med världen däremot går det bakåt. Känner mig uppgiven, beklämd och rent av äcklad av OS och all uppmärksamhet det får. 

Ett land som behandlar sina medborgare som Ryssland ska inte få ha OS. Ett land som belönar sina gästarbetare som har fräckheten att vilja ha lön för sitt arbete, med våldtäkter medelst järnrör ska inte få ha OS. Och vi, vi som berömmer oss av att ha lärt av historien vi ska fan inte titta på skiten och därigenom tyst ge vårt godkännande. 

Vi behöver inte demonstrera, inte riskera våra liv, det enda vi behöver göra är att låta bli att titta. Genom sviktande tittarsiffror kan vi ge IOK, sponsorer och Putin en tydlig signal: vi accepterar det inte.

Är det för mycket begärt? Men om det var din bror som våldtogs, din dotter som misshandlades, din pappa som sattes i fängelse eller din vän som sparkades till döds. Med statens goda minne.

 Hade du då tyckt att två veckors sportpaus var en orimlig uppoffring? Eller ska nästa OS gå i Nordkorea?