För två år sedan gjorde jag en Gastric bypass-operation. Det är by far den bästa investering jag gjort i mig själv och min livskvalitet. Jag fick energi, ork, lust, kraft och en lätt känsla av frihet. Jag har haft otrolig tur, inga komplikationer, jag kan äta allt och precis så mycket jag vill ha och jag har gått ner ganska mycket i vikt. Typ 60 kilo. Galet, en hel, vanlig människa.
Samma klänning men det skiljer ett och ett halvt år.
Fatta vilken skillnad det gjort, men det komiska är att det jag trodde skulle vara betydelsefullt (utseende, kunna köpa vilka kläder jag vill, vara smal) visade sig inte spela nästan nån roll alls och småsaker har blivit nästan religiösa hallelujah-moments (åka skidor utan att behöva pausa mitt i backen, sitta i ett flygplan och ha luft på sidorna mellan armstödet och benen OCH få dra åt säkerhetsbältet, gunga med mina barn och med god marginal få plats på gungan).
Det som är konstigt är att precis som jag aldrig fattade riktigt hur tjock jag var när jag var som tjockast, fattar jag inte riktigt hur smal jag är nu när jag är mycket smalare. Min hjärna har inte hängt med. Alls. De plagg jag stickat eller sytt åt mig har alla varit för stora från början och att köpa kläder ska vi bara inte tala om, jag tar alltid till två storlekar för mycket.
Min uppifrånochner-kofta är på gränsen, provade idag och inser att rådet från Tant Kofta: prova ofta, var ett riktigt bra råd. Jag har varit alldeles för försiktig med ihoptagningar, framför allt i ryggen, så nu får det tas in lite mer frekvent.
Annars tror jag den här koftan kan bli en favvo. Garnet har en helt magisk färg som är totalt omöjlig att göra rättvisa på bild och löven blir bättre än jag vågade hoppas. Fast jag gör olika på vart enda ett. Hur var det nu? Skriva ner hur man gör? Var det bara för mesar...eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar