torsdag 29 maj 2014

Men nu blev det ju sådär igen

Jag lovade ju mig själv att jag skulle hålla stickningen kravlös och bejaka alla impulser. Mmm, det har jag sannerligen gjort. Kanske hade jag någon lurig baktanke om att frånvaro av press skulle få mig att hålla mig på den smala vägen: inte köpa massa nytt garn och hålla mig till ett projekt i taget. Så blev det inte. Men jag tänker inte känna mig misslyckad för det. Heja mig så spontan och vild och galen jag är.

Nu sysselsätter jag mig med ett par sockar. Vimpelmönstrade i fabel och admiral ombre. 


Blev kär i koftan Levenwick på en finfin blogg som heter Stickat och vrickat, man hittar den på Ravelry. Snabbt räkna på mitt silvergrå supersoft från bästa Magasin Duett. Jojomensan, det skulle räcka så igång med en kofta. Till.



Sedan drog Petra på Magasin Duett igång en knitalong på fina fina koftan Siri på Facebook. Jag älskar att vara i gäng så iväg med en beställning på ljuvlig lammull, Geelong och fram med mönstret på Ravelry.



Ser ni felet. Det som skrattar mig hånfullt i ansiktet. Nå, underbart garn man kan repa utan att alla maskor smiter.


Hej och hå. Dessutom ligger min skogsgröna kofta och väntar på att jag ska få tillbaka min midja. Sa nån att jag kunde sticka ärmar så länge? Eh, ja, jo men...

Sist men inte minst beställde jag enfärgad fabel för att helt fräckt kunna härma, ...eller låta mig inspireras av låter kanske trevligare, Tantulltuss fantastiska sockar. 


Idag omfamnar jag min personlighet, är stolt och nöjd med mig själv, bortser från allt dåligt och är fantastiskt glad över en massa saker:

Jag har en bebis i magen.


Jag har världens bästa barn.


Jag har varit gift med min underbara man i 10 år.


Jag fick åka på min lillebrors fantastiska bröllop i Stockholm.
 
Livet är fint och bra och värdefullt.


måndag 26 maj 2014

Jag känner mig äcklad och smutsig

Den här dagen har varit vedervärdig. Gråtig och dyster på alla sätt och vis så jag har bestämt att jag fick en dag att sörja och i morgon är det dags att rycka upp sig, kämpa och käfta emot.

För 70 år sedan befriades Auschwitz, soldaterna som var med vittnade om vandrande skelett och högar med lik. De överlevande om än vidrigare saker. Sjuka experiment och industriell avlivning av människor vars enda brott var att de var judar, romer och homosexuella.

Idag har vi i flera länder öppet nazistiska partier. Franska Front Nationals grundare uttryckte för ett tag sedan att förintelsen inte var något annat än en "historisk bagatell". Detta parti blev Frankrikes största. I ett land som för 70 år sedan kämpade emot och ockuperades av nazisterna. 

Och vi tror att det inte är så farligt att rösta på SD. Vi låtsas som om det sluttande planet inte finns. Svenskarnas Parti, öppet nazistiska, säger uttryckligen att det blivit lättare att vara nationalist och rasist sedan SD kom in i riksdagen. Jimmie Åkesson hyllar Front National som ett "fräscht och modernt" parti.

Visa mig dina vänner och jag ska säga dig vem du är.

I Mein Kampf skriver Hitler, medan han ännu sitter i fängelse, innan han kommer till makten, om hur han ser judarna som ett hot mot Tyskland och dess kultur.

Exakt samma retorik, ibland med kusligt lika formuleringar, använder SD men nu om muslimer. Richard Jomshof, en av SD's grundare, kallar "muslimerna för det största hotet mot vårt land".

Folk var inte rädda för Hitler, de tog inte hans svammel i Mein Kampf på allvar. På bara ett par år gick han från fantasier och drömmar till fullskalig utrotning.

VI ÄR PÅ ETT SLUTTANDE PLAN!

Tänk om alla de som okritiskt köper SDs retorik kunde ifrågasätta deras budskap lika kritiskt som man ifrågasätter de rumänska tiggarna.

-Är det rimligt att tro att människor som flytt från krig, diktatur, våld och förtryck vill komma hit och ta över vårt land för att införa krig, diktatur, våld och förtryck?

Kanske inte. 

-Är det rimligt att tro att ALLA muslimer är som Usama bin Laden eller Boko Haram och vill döda alla västerlänningar och förtrycka sina kvinnor?

-Ja, ungefär lika rimligt som att ALLA kristna är som Jesuiterna, Opus Dei, Livets ord eller Maranata. Det vill säga förmodligen inte.

Snälla, gå inte på enkla budskap som sprids i tveksamma Facebooktrådar. Kolla källan, ifrågasätt, sök vidare. 

Det är bara 70 år sedan, vi lovade att aldrig glömma!







onsdag 21 maj 2014

Självömkan och dess bot

Idag är det synd om mig. Alldeles extra jättesynd om mig. Jag har lite svårt för det där med navelsträngar. Att klippa dem alltså. 

För att vara helt säker på att lilla A skulle komma till Stockholm i tid för sin brudnäbbsuppgift även om mammans sängläge satte käppar i hjulet, fick hon följa med sin mormor och morfar upp idag. En fantastiskt spännande resa nästan på egen hand. Massa gos och lek med kusiner och sysslingar. Jag förstår ju detta. Egentligen. Och ändå känns det som om någon har huggit mig mitt itu med en ishacka. Som om jag bara är halv. (Ja, jag är ju inte bara separationsneurotiker, jag är även något av en drama queen)

Alltså är det synd om mig och alltså får jag köpa ett mönster och börja på en ny stickning. Ja, så är det. Bästa boten mot självömkan.


En Levenwick ska det bli. I silvergrå supersoft från Magasin Duett. Tänk bara gördeln med sin söta logga på de fina nystanen muntrar upp mig. Materialist? Jag tänker mer livsnjutare.





måndag 19 maj 2014

En litet steg för litet steg för mänskligheten

Vi har haft ett skräprum. Eller egentligen har det varit arbets- och syrum, men det har mest varit ett gigantiskt dåligt samvete. Ni vet ett sånt där rum man är väldigt glad att man kan stänga dörren till.

Hursomhelst för ett tag sen rensade vi ut. Flyttade ner Daniels kontor i källaren, möblerade om och skänkte en massa. Tanken var ett luftigt sy-stick-och gästrum. 

Inga liknelser i övrigt men även mina kvarnar mal långsamt. Drömmen var en Hemnes-dagbädd med ett hav av ljuvliga kuddar i ett rum som kunde varit hämtat från Pip-studios. 


Soffan köptes, efter ändlösa veckors blocketjakt, på Ikea, monterades så småningom upp. Idag syddes första kudden.


Ok att jag inte kan sitta eller stå längre än ett par minuter i stöten så att klippandet, syendet och strykandet av kudduslingen har tagit ett par dar, men det är inte rimligt att det ska ta flera månader att få ihop ett kuddskrälle. 


Vi får se hur det ser ut på den där kuddhavs-fronten om ett år. Kanske har jag då sytt två. En pöl i all fall.

torsdag 15 maj 2014

Utan midja försmäktar jag i denna soffa

Japp, nu är man tillbaka på soffan. Alldeles för många förvärkar som inte alls hade lust att ge med sig gav ett BB-besök och en sjukskrivning och stränga order att inte gå, stå eller gå i trappor. Alltså förutom att maj månad är den stressigaste tiden i skolans värld är det ju nåt så erbarmligt trist att bara gå hemma.


Nåja, den som stickar kan ju alltid sysselsätta sig. Min kofta växer men det är vansinnigt svårt att göra den figursvängd när man saknar midja så den får pausa lite. 


I stället la jag upp för ett par sockar inspirerade av den fantastiska Tant Ulltuss. 


Kan bara säga: leta rätt på henne på Instagram. Hon gör de allra mest fantastiska sockar och jag vill bara härma allihop. 


Sen är ju Judy's magic cast on, magicloop och tå-upp-sockar en oslagbar kombo. Framför allt för en sån där odisciplinerad typ som jag som har massor av singelsockar drällande.

tisdag 6 maj 2014

Storleken HAR betydelse

Jag håller just nu på med en kofta och har precis insett att den här också (precis som min Emelie) håller på att bli för stor. Så knäppt, att man aldrig lär sig.


För två år sedan gjorde jag en Gastric bypass-operation. Det är by far den bästa investering jag gjort i mig själv och min livskvalitet. Jag fick energi, ork, lust, kraft och en lätt känsla av frihet. Jag har haft otrolig tur, inga komplikationer, jag kan äta allt och precis så mycket jag vill ha och jag har gått ner ganska mycket i vikt. Typ 60 kilo. Galet, en hel, vanlig människa. 



Samma klänning men det skiljer ett och ett halvt år.

Fatta vilken skillnad det gjort, men det komiska är att det jag trodde skulle vara betydelsefullt (utseende, kunna köpa vilka kläder jag vill, vara smal) visade sig inte spela nästan nån roll alls och småsaker har blivit nästan religiösa hallelujah-moments (åka skidor utan att behöva pausa mitt i backen, sitta i ett flygplan och ha luft på sidorna mellan armstödet och benen OCH få dra åt säkerhetsbältet, gunga med mina barn och med god marginal få plats på gungan).

Det som är konstigt är att precis som jag aldrig fattade riktigt hur tjock jag var när jag var som tjockast, fattar jag inte riktigt hur smal jag är nu när jag är mycket smalare. Min hjärna har inte hängt med. Alls. De plagg jag stickat eller sytt åt mig har alla varit för stora från början och att köpa kläder ska vi bara inte tala om, jag tar alltid till två storlekar för mycket.

Min uppifrånochner-kofta är på gränsen, provade idag och inser att rådet från Tant Kofta: prova ofta, var ett riktigt bra råd. Jag har varit alldeles för försiktig med ihoptagningar, framför allt i ryggen, så nu får det tas in lite mer frekvent. 


Annars tror jag den här koftan kan bli en favvo. Garnet har en helt magisk färg som är totalt omöjlig att göra rättvisa på bild och löven blir bättre än jag vågade hoppas. Fast jag gör olika på vart enda ett. Hur var det nu? Skriva ner hur man gör? Var det bara för mesar...eller?

lördag 3 maj 2014

Sköna maj välkommen

Äntligen är våren här, med ljus och värme och sol och blå himmel och en himla massa pollen och foglossningar och lågt blodtryck och järnvärde under 95 och en himla massa annat. Antar att man bara får ta det goda med det onda (som ju egentligen inte alls är något ont, bara välsignade tecken på att en liten bebis växer och frodas, har väldigt svårt att uttrycka att det är något jobbigt med att vara gravid för mest är jag bara så innerligen tacksam). 


Vår ÄR härligt! Ni vet de där lite dammigt torra vägarna man cyklar på till skolan, fågelsång och första dagen man är barbent, ja allt det där som  låter förhoppningar och drömmar och äventyr kvillra i bröstet på en. Jag älskar våren. Och mina blommande äppelträd.



Min Karusell är blockad och ska snart få sina trådar fästa, ypperlig syjunteuppgift, och nu fortsätter jag glatt på min rundhalsade uppifrån-och-ner-kofta som jag började på Tant Koftas koftkurs på SiV. 

 

Donegaltweeden från magasin Duett är underbart sträv och ojämn och doftar liksom lite rått. En alldeles fantastisk kontrast till filisilken jag stickade med nyss.



Kontraster är bra och olikheter berikar. Nästa vecka börjar Växjö Pride-vecka och jag är så stolt och glad över alla fantastiska vänner och bekanta som är engagerade och drivande.